Dagen D alltså, den 27:e Juni. Vi var på plats och vi visste redan på förhand att vi hade lite för litet manskap och lite för lite utrustning för att göra allt det vi ville göra. Jag vet att många av er som läser detta tänker ”Vansinne!”, ”Dårskap!”, det går inte att genomföra en sådan operation utan ordentliga förberedelser och rätt antal manskap samt rätt utrustning! Vad ni då glömmer är att vi på redaktionen är vansinniga dårar, och det är därför som vi får sådana här upplägg till att funka.
Själva upplägget förstås, en briljant, nej, lysande, plan signerad Johannes ”Sickan” Lindh. Planen gick ut på att vi skulle göra allting tillsammans och samtidigt. Och det var hela planen. Vi greppade taget om varsin kamera, kontrollerade att minneskort var tömda och batterier var laddade därefter kunde vi bara invänta evenemangets början. Rock mot Cancer.
Och svaret var naturligtvis att jo det borde vi göra. Därefter följde veckor av hårt planerande. Inte inför Rock mot Cancer, vi hade en massa annat arbete att göra med tidningen också. Först en vecka innan lördagen då evenemanget skulle äga rum hade vi tid över åt att ägna tankeverksamhet åt Rock mot Cancer. Självfallet visste vi för lite om upplägget vid det mötestillfället för att kunna komma fram till några definitiva beslut. Dagen innan lördagen den 27 Juni hade vi fortfarande ingen aning om hur vi skulle ta oss an denna uppgift.
Per sms fick jag på kvällen veta att Johannes a.k.a. ”Sickan” hade en plan.
Så kom lördagen den 27:e Juni, Dagen D för oss på redaktionen. För att göra en liknelse vid den riktiga dagen D, alltså den 6:e juni år 1944, då allierade trupper landsteg i Normandie. Hade Bladen webbtidning planerat det anfallet hade vi först skickat iväg våra trupper till att landstiga i Normandie och därefter på plats talat om för våra trupper vad dom skulle göra där.
Vid fallet den 6:e juni år 1944 så hade trupperna sannolikt ganska snart ändå förstått vad dom skulle göra. Jag menar det är inte svårt att fatta att syftet med att befinna sig på en strand med ett gevär i handen är att skjuta på folk. Särskilt som folk i bunkrar försöker skjuta på en. - Hade jag befunnit mig på stranden någonstans i Normandie den 6:e Juni år 1944 hade jag sannolikt närmat mig uppgiften som en brittisk gentleman: ”Jag säger, nu är jag lite upprörd.” och jag hade samtidigt hävdat ”Dom fuskar ju, de gömmer sig i bunkrar!” innan jag skulle blivit träffad i huvudet av en kanonkula, förslagsvis från en FLAK 88, och dött stenhårt.
...Jag har spårat ur lite ifrån original-ämnet...