Minns Jimi Hendrix, han slutade inte spela i tid. Man fick dra ur sladden, kasta blommor på honom och sedan kasta ut honom ifrån arenan. Och han är död nu...
Mile gick av scenen, och det ville sig inte bättre än att vi på redaktionen snabbt som små kackerlackor med eld i baken sprungit runt scenen och vi lyckades fånga in Marcus för en kort intervju. Efter intervjun mötte jag ena gitarristen i bandet, det var medvetet från min sida, särskilt som jag spenderat nästan hela deras spelning åt att komma ihåg vem i all helvete det var, och varför jag kände igen honom så väl för? Det var David jag mötte, vi gick i samma klass i högstadiet!
Vem hade kunnat ana? Världen är liten, och så vidare...
Vi på redaktionen ödslade ingen tid dock, utan vi gick rakt på sak och frågade om inte Mile kunde tänka sig att ställa upp på en intervju i vår tidning. Någonting som bandet väldigt gärna kunde tänka sig.
Det var Lördag den 11 Juli och jag befann mig på Skövde resecentrum efter ännu en lyckad busstur som sagt. Vi på redaktionen, i synnerhet jag och Johannes, egentligen uteslutande jag och Johannes hade tittat snett på varandra sedan en tid tillbaka. Det var den typen av åverkan och förslitningar som kan uppstå kollegor emellan när man jobbat hårt tillsammans väldigt länge, man är inte alltid på samma sida. Och bussfärden in till Skövde spenderade jag i en hetsig sms-debatt med Johannes. Debatten ebbade snart ut i att vi båda nog missförstått varandra, hela dispyten så här i efterhand var rent ut sagt stört-löjlig. Men välbehövlig, för jag kände att jag hade avreagerat mig efteråt.
Det var Juli och alla stora jobb vi skulle ha gjort var avklarade och låg bakom oss, vardagen skulle återgå till att bli något mer hanterbar igen. Johannes hämtade upp mig på resecentrum, frågade om vi kunde lägga den lilla menings-skiljaktigheten bakom oss och börja ladda för intervjun. Som jag nämnde tidigare, jag var väldigt nöjd och hade inga som helst problem med att gå vidare. Jag menar, vi är inte bara kollegor, vi är också bröder. Och det är så bröder gör, man bråkar ibland, man beskyller varandra för att vara helt dumma i huvudet och inser samtidigt att om båda kan hävda samma sak, ja då är båda två helt dumma i huvudet. Och det är någonting man kan vara överens över och skratta åt.
Och vad enkelt att gå vidare sen. Vi skulle möta Mile i deras replokal i Skultorp. Hur kan man inte vara exalterad över att få träffa band i deras replokaler? Stämningen i bilen var på topp. Vi parkerade bilen vid Skultorps Fritidsgårds parkering, där Fredrik mötte upp oss och frågade om vi var killarna från Bladen Webbtidning.
Vi förnekar oss aldrig, utan vi bekräftade omgående att så var fallet och att vi hade kommit för att intervjua dom!
Intervju med Mile kära läsare! Mycket god läsning väntar, de är ett riktigt härligt gäng att ha haft det höga nöjet att få umgås med!
Inledning intervju med Mile
Busslinje 402 från Hjo till Skövde levererar återigen som jag ännu en gång har anlänt till just Skövde. Och det helskinnad dessutom, jag har för att jag har skrivit något i tidningen förut om att jag inte alltid kommer fram oskadd, särskilt inte om det är jag själv som styr.
Jag antar att jag vill säga att jag är tacksam.
Men, och som alltid, jag börjar i fel ände för det börjar inte där. Det hela började den 27 Juni när vi var i Hjo stadspark och gjorde reportaget om Rock mot Cancer. Vi sprang fram och tillbaka på varsin front för att om möjligt täcka av så många olika vinklar som möjligt. Vid ett oanat tillfälle av vila satt vi på en av parkbänkarna framför scenen när Mile kliver upp och tar plats.
Det var ingen av oss på redaktionen innan som hade hört talas om bandet, och vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss av detta band.
Som festivalen hade sett ut dittills hade de flesta bandet varit cover-band. Så om vi hade några förväntningar över huvud taget så var det nog så att vi trodde att det skulle komma lite mer av samma.
Självklart hade vi helt fel. Det märkte man med en gång redan av det visuella intrycket, dom såg ut som ett gäng hårdrockare, och i åtminstone mitt huvud hade det varit lite konstigt om detta band börjat spela Elvis-låtar. Eller andra låtar man kan göra cover på...
Jag har ingenting emot Elvis! Eller andra låtar man kan göra covers på, jag säger bara att det hade varit oväntat och för mig väldigt överraskande. Det sammanfattar emellertid allt jag hann med att tänka innan bandet drog igång efter vad som måste ha varit, om inte världsrekord, svenskt rekord i snabb sound-checking. Det sattes i och för sig väldigt många sådana rekord den dagen eftersom schemat var planerat och klart in i minsta detalj, som ”Sickan” skulle ha sagt. Med andra ord, fullproppat.
Mile började spela, och någonstans mitt i andra låten, tror jag, tittade jag på Johannes och Johannes tittade på mig, vi nickade till varandra och vi var överens. Vi skulle intervjua det här bandet.
När Mile väl slutfört sitt uppträdande, vilket de gjorde mycket väl. Ni undrar säkert, vilken aspekt av det var det dom gjorde mycket väl? Var det slutförandet som var gjort mycket väl, eller var det uppträdandet? På det kan jag svara både och, för uppträdandet var mycket väl gjort och när dom skulle sluta att spela – ja då slutade dom. Mycket väl gjort alltså. Ni tänker säkert, vad gör det för skillnad om bandet slutar i tid eller inte? På det kan jag svara att det är i dom små detaljerna man kan urskilja storheter.