Vi anlände tillbaka till platsen i tid, men ändå tillräckligt sent för att ge bandet tid att rigga upp utrustningen samt att inte framstå som alltför desperata. Vi parkerade bilen, grabbade tag om vår utrustning, tog varsitt djupt andetag och klev sedan ur bilen.
Nervös och lite star-struck med en bisarr känsla av overklighet, och en känsla av att jag borde ha gått på toaletten innan vi åkte, klev jag och mina kamrater in i vad som utifrån såg ut att kunna ha varit vilken jävla industrilokal som helst. Direkt innanför dörren möttes jag och mina kamrater, Johannes och Cassandra, av Foffe som med ett brett leende på läpparna tog emot oss och hälsade oss alla vid hand. Vi befann oss i en korridor, och med Foffe som ledare ledde han oss allt djupare in i korridoren tills dess vi kom fram till en öppen dörr som alldeles säkert skulle leda oss någonstans.
Jag var vid tillfället väldigt nyfiken, korridorer har ju den funktionen att den leder en någonstans och spännande är det ju för den som inte har den blekaste aning om vad man kan förvänta sig hitta i korridoren. Jag vet inte om det var att det var molnigt den dagen, eller om det var den dunkla ljussättningen i korridoren, men jag fick lite intrycket av att detta var något väldigt speciellt och lite mystiskt, nästan skrämmande. Jag förväntade mig att Foffe när som helst under den korta promenaden genom korridoren, plötsligt skulle vända sig om, ta på ett par solbrillor och en trenchcoat och sedan stirra på oss med en allvarlig min. Efter en stunds tystnad skulle han sedan ha frågat oss om vi verkligen visste vad vi gav oss in på, och ska jag svara ärligt på just den frågan så hade svaret varit att vi inte riktigt visste. Foffe hade i vart fall inte väntat på någon svar utan skulle ha plockat fram en liten dosa ur vilken han sedan skulle ha plockat upp två piller. Han skulle lägga ett piller i vardera näve, sedan knyta sina nävar, sträcka fram dom emot oss och sedan fråga: Om ni vill fortsätta, ska ni ta det röda pillret. Om ni vill vända tillbaka, ska ni ta det blå pillret.
Det hände ju naturligtvis inte. Inte helt otippat hade Foffe lett oss rakt till den dörröppning som tar en från korridoren in i deras replokal. Väl inne i replokalen möttes vi av resten av de medlemmar som tillsammans med Foffe bildar bandet Holiday Cramps. Under en kort känsla av förvirring och på ett tämligen stelt och formellt sätt presenterade vi oss för varandra. Vi blev hänvisade till en soffa benägen i ena hörnet av lokalen och intervjun skulle snart ta sin början. Efter en kort diskussion var vi och bandet överens om att de skulle spela några låtar först och så skulle vi ställa våra frågor sen och därefter skulle de spela några låtar till. Vi fick låna några hörselkåpor, vilket var bra eftersom varken jag eller mina kamrater ens tänkt en tanke om att det skulle kunna bli högljutt. Med hörselkåporna på gav vi sedan klartecken på att vi var redo, strax därefter drog bandet igång.
Holiday Cramps i replokalen - vilken oerhört skön upplevelse! Ni som läser borde vara avundsjuka!
Johannes - Nu får du ha pratat klart, herregud, människa till att dra ut på saker! Den som väntar på något gott väntar tydligen föralltid om du ska få ett ord innan...
Här kommer Intervjun med Holiday Cramps, läs och njut!
Intervju med Holiday Cramps
Inledning
Eftersom jag (Daniel) missat de senaste intervjutillfällena på grund av grundläggande fysiska lagar, tänker då närmast på den lagen som säger att det är omöjligt för två objekt att vistas i samma tid och rum samtidigt. Likadant är det omöjligt att vistas i två olika rum samtidigt, varför jag inte kunnat delta vid dessa intervjutillfällen. Jag tror säkert att ni nu tänker, ”det är den löjligaste bortförklaringen jag någonsin hört.”, men tillåt mig då fortsätta med att säga att det inte blott bara är det faktum att dessa fysiska lagar existerar, och är gällande, som är orsak till att jag missat ett par intervjutillfällen.
Omständigheter som gjort att jag missat ett par intervjutillfällen är:
A. Jag var vid ena tillfället sängliggande på grund av hemsk feber med skräckhallucinationer. Jag var hemma från jobbet i två dagar. Under dag två med feber tog alla förnödenheter slut i skafferi och kylskåp och jag var mer eller mindre forcerad att ta mig ner till den lokala livsmedelsbutiken för inskaffande av bröd, smör, yoghurt och glass. Väl framme vid kassadisken mötte jag chefen, som antog att jag var kry igen och tyckte det var roligt att se att jag var på benen igen, samt antog att jag skulle dyka upp på jobbet nästa dag. Eftersom jag inte vågade säga emot och det brukar dessutom vara svårt att förklara att, även om man är sjuk så måste man ut och handla om nöden kräver, var jag mer eller mindre reducerad till att säga ”Jajjemen, jag dyker upp imorgon!”. Som tur var, för min del, hade febern gått ner till 38,5 dagen efter och arbetsdagen blev inte allt för jobbig.
B. Vid det andra tillfället hade en kund till fabriken i vilken jag arbetar, bestämt sig för att vilja ha 300 000 tuber i varierande storlekar tryckta, och att detta skulle vara klart på tre veckor. Detta betydde för min del att varje arbetsdag blev minst en timma längre, samt gick varje arbetsdag ut på att plocka tuber från ett rullande band tillhörande en maskin, kapabel till att trycka 3000 tuber i timmen om allt går väl, och lägga dessa färdigtryckta tuber i en låda. Eftersom intervjun skulle ske mitt under en arbetsvecka på kvällen, och att jag någonstans måste prioritera att få in pengar på kontot, var jag helt enkelt tvungen att missa detta intervjutillfälle.
Därför var jag inte så lite glad över att faktiskt lyckats hinna med att genomföra denna intervjun. Tillfället var inte heller så illa valt eftersom detta är vår allra första intervju med ett riktigt band. Vi hade bokat tid för att träffas med bandet och då vi var angelägna om att få göra den här intervjun var vi, likt små barn som ivrigt väntar på att få öppna första paketet på julaftons morgon, på plats väldigt tidigt. Det var inte konstigt att vi var angelägna, vi skulle få vara med ett band i deras egna replokal och dessutom få ställa några frågor, hur häftigt är inte det? Förväntningarna kittlade i magen, ja antingen det eller så hade jag gaser, jag måste medge att jag var lite nervös.
Jag och mina kamrater diskuterade och vi kom fram till att det nog skulle se dumt ut om vi stod och väntade på dom, det skulle vara mycket bättre om bandet var på plats först eftersom då får de tid på sig att rigga upp. Dessutom trodde vi att vi nog skulle framstå som lite för angelägna om vi stod och väntade på dom, varför vi beslutade att köra ett par varv runt kvarteret, tillräckligt många varv för att komma lite sent.