Min relation till musik.
Jag är allätare och lyssnar på det mesta. Några låtar som spelas hemma är ”Santa Fe” och ”One song glory” från musikalen rent. Tenacious D, Sunrise avenue, och Johnny Cash spelas också frekvent på Spotify.
Min relation till musiken då?
Jag har ju ett genuint intresse av musik och tack vare en av de ungdomarna jag fått träffa på ett behandlingshem jag arbetat på har jag till och med lärt mig spela gitarr. Sen vill jag inte påstå att jag kan spela, eller sjunga. Men det är roligt! Jag tycker det är roligt med musik, att lyssna och att spela.
Såklart är min dröm att stå på en gräsligt stor scen i USA och spela gitarr och sjunga.... Nej jag ljög, min dröm är faktiskt att alltid kunna lyssna på andra som framför sin musik. Helst oväntade hemlösa som erövrar världen med deras whisky-skrovlande version av Radiohead’s ”Creep”.
Under mina vuxna år har jag varit på några konserter men det absolut häftigaste jag upplevt hittills i musikväg är faktiskt det vi håller på med just nu. Tidningen! Alltså inte själva tidningen för den gör inte så mycket ljud ifrån sig men de vi träffar. Denna månaden har vi ju för fasiken fått vara med om en egen live-spelning av Holiday Cramps. Att sitta i deras replokal och få musiken rakt i fejset är en så grymt häftig känsla. Vi sitter där och de drar igång förstärkarna och de drar igång med en låt.. Man får nästan ståfräs...
Det sjukaste av alltihop är att vi kommer att göra om det, med massa band! Så coolt.
Detta är ju också anledningen till att vi skriver om musik, för att ni ska få ta del av det och för att ni ska se de band som ännu inte fått det utrymme de förtjänar.
Ha det glimrande!
/Johannes
Johannes insändare
Min relation till musik.
När jag var ungefär 7 sa mina dåvarande kompisar Erik och Martin att jag skulle börja dansa bugg. Det var så coolt och roligt och båda två var överens om att de skulle dansa tills de var minst 90 år. Jag började och de slutade ungefär 3 veckor senare. Problemet var ju att jag tyckte det var förbaskat roligt så jag fortsatte. Dansen kom att bli en stor del av mitt liv i många år.
När jag ungefär 14 år senare stod där högst upp på prispallen i högsta klassen man kan komma till i bugg och hade avverkat cirka 12 danspartners, lärt mig allt från balett, Boogie-Woogie, tio-dans till streetdance och haft turen att fått åka till Barcelona och träna Streetdance för några av världens duktigaste tränare avslutade jag min danskarriär.
Det var inte mitt dansande jag skulle skriva om nu men bakgrunden till mitt musikintresse började där.
Under alla dessa år av dans kan ni ju räkna ut hur många hundra timmar av dansband, klassisk, hip-hop och rockmusik jag dansat till. Typ 3 gånger i veckan á 2 timmar. (4368 timmar om man inte räknar med uppehåll, tävlingar, läger m.m.) Så jag anser mig själv vara lite av en expert på dansband... Jag tycker nödvändigtvis inte om det men det bjuds inte så mycket annat en danskväll.
Jag ville hotta upp det lite!
När jag var tränare i framförallt bugg tyckte jag att musiken var ett problem, det händer inte så mycket i dansband. Dansband har en tendens att låta lite likadant och därför är det lätt att dansa till. Jag ville göra det lite svårare för mina elever och började köra lite rock och musikalmusik. Inte alltid populärt hos de som älskade dansband men det hände klart mer i dansen.
Dansband är grymt bra...
... Om man vill lära sig dansa bugg och sedan gå till folkets park. Men av erfarenhet så vet jag att när det dyker upp någonting annorlunda på en tävling, något som bryter dansbands-temat, så händer det någonting. Jag minns till exempel en gång på en tävling, jag kanske var ungefär 12 år, då kom Björn Rosenströms ”Pojkarna som busar” på och jag dansade som aldrig förr. Inte så populärt av min mamma som tyckte låten var ytterst pinsam men det bröt mönstret.
Vad lyssnar jag på idag då?
Ja, inte är det så mycket dansband i alla fall. Absoluta favoritlåten just nu är ”Chop Suey” med System of a Down. Grym låt och grymt band. De bryter mönstret och deras låtar skiljer sig drastiskt från mängden.