Nä, det hände inte. Hade det varit riktiga jägare i det här fallet och om varenda en av dessa var människor med överlevnadsinstinkter hade de i samma ögonblick de insett att en grupp lejon attackerade, rest sig upp och sprungit för livet. De hade nog inte ens gett sig ut på savannen om där fanns lejon. De hade retirerat tillbaka till skogen och ätit sniglar.
Min poäng är att musik är en lustig företeelse eftersom den verkar vara överflödig. Musik var inte relevant för den tidiga människans överlevnad. Åtminstone inte rent praktiskt. Och överlevnad brukar handla om att fixa det mest praktiska, det mest essentiella såsom mat, vatten, värme och skydd om natten.
Och då kan vi genast dra slutsatsen att musik är något som fyller en funktion för människan rent spirituellt. Och människan verkar alltid ha gillat både rytm och melodier. Jag vågar inte ge mig ut i ett utlägg och vilket syfte eller hur den allra tidigaste formen av musik lät. Det är någonting jag sparar till senare nummer.
Om vi återgår till den första frågan i början av den här krönikan, eller vad man ska kalla det, ”Vad är musik för någonting?”
Ja då låter mitt svar som följer, att musik är någonting som resonerar med människans själ. Musik kan skänka både glädje och sorg. Musik är något universalt och tidsomspännande för det är lätt att tänka att en rytm spelad på en trumma nog skulle uppskattas lika väl av de tidigaste människorna som av oss idag. Musik är gött helt enkelt, mumma för själen.
Och med det aningen klichémässiga, tämligen sliskiga slutet lyfter jag på hatten (om jag hade haft någon) och tackar för visat intresse!
Johannes: - Oj, är det lejonet på bilden som härmar tjejerna eller tvärt om?
Daniel: Alla härmar Leifs uttryck när Egon la brak-fisen...
På återseende!
// Daniel
Leif pekade menande på en gruppering lejon som huserade en längre bit bort på savannen. Som tur var, för jägarna, så jagade dom i motvind för att deras tänkta byten inte skulle få vittring på dom. Alltså var det osannolikt att gruppen lejon en längre bit bort på savannen skulle kunna hitta dom. Osannolikt alltså, men nu måste man fatta ett beslut. Ska man retirera tillbaka till den relativa tryggheten i skogen och käka sniglar ännu en dag? Eller skulle man fortsätta jaga något annat lättfångat men mer kulinariskt?
Dom var hungriga, så en handfull jägare med Leif i spetsen avancerade.
En jägare i gruppen, låt oss kalla denne för ”Egon”, alltså inte samma Egon som lyssnade på Cornelis Vreeswijk som jag nämnde förut, utan ”stenålders-Egon” är det jag pratar om nu.
Stenålders-Egon, vars mage illa tålde sniglar och därför var i uppror, kallsvettades och kände stort obehag på grund av situationen. Här befann han sig mitt ute på savannen, krälande på mage med kraftig gasbildning, hade en ovanligt liten ändtarm och ringmuskeln var på helspänn. Minsta ljud kunde betyda att de gick miste om det tänkta bytet, eller ännu värre, lejonen kunde höra dom.
Stenålders-Egon var dessutom livrädd för spindlar, så när stenålders-Egon upptäckte att en spindel höll på att krypa upp på högerhanden, ville han bara skrika. Obenägen att skrika, men med stigande panik i sitt sinne tappade han för en sekund koncentrationen på att hålla ringmuskeln spänd och gas i en riklig mängd från ändtarmen släpptes ut i våldsam fart – en brak-fis ljudade. Detta ställde till förtret inte bara för stenålders-Egon utan även för resten av den handfull stora gruppen jägare på savannen.
Naturligtvis ville det sig inte bättre än att vinden dessutom vände, och snart hade lejonen fått vittring på jägarna. Eller snarare fick de vittring på Stenålders-Egons brak-fis, men de anade att något köttigt måste legat bakom lukten.
Leif vände sig snabbt till stenålders-Egon och viskade, nästan väste till stenålders-Egon att han skulle skärpa sig för bövelen annars skulle Leif själv göra köttslamsor av honom. Stenålders-Egon nickade till bekräftelse på att han förstått innebörden i Leifs ord samt till tecken på att han hädanefter skulle göra sitt yttersta för att hålla både sina fobier och kropps-gaser i schack.
Med det avklarat riktade dom åter uppmärksamheten åt vad som hände på savannen. Och deras hjärtan for upp i halsen, vände och for sedan tillbaka av vad de såg. Lejonen hade mycket riktigt fått vittring och dessutom syn på dom och anföll nu på bred front, snabbt emot dom.
Leif vände sig till en annan jägare, låt oss kalla denne för ”Bo” och skrek: Bo! Fort! Dra av ett trumsolo! Det kommer sannolikt att skrämma skiten ur dom!
…