Fokuserad? Nej. Billingens baksida? Ja!
Jag vet inte exakt när vi började bli medvetna om oss själva. För det är vad en tänkande människa är, människan är medveten om sig själv. Och när människan tänker om sig själv, funderar hon ofta på ting som är svåra att förstå. Hon tänker på saker som hon iakttagit under sin livstid. Och när man gjort ett par iakttagelser då börjar man försöka sortera in saker och ting i olika fack, göra någon sorts ordning av allt kaos som verkar försiggå runt omkring en. Var man landar med tanken då är oftast frågor som ”Vad är meningen med livet?”. Det enkla svaret bistår naturen själv med på den frågan, och svaret är att meningen med livet är att föra livet vidare. Men så enkelt kan det ju förstås inte vara, det måste finnas något mer!?
Det är vad människan tycker.
Vad är meningen med livet?
Det är en svår frågeställning, och ska jag vara ärlig tror jag det är en fråga som varje människan måste svara på för sig själv. Så som jag resonerat fram hittills har jag funnit att meningen med livet är svart kaffe och kanelbullar. Förlåt, jag menar morotskaka.
Men jag menar inte att försöka svara på frågan åt er i detta inlägg. Utan jag ämnar försöka svara på varför människan är en spirituell varelse. Och då har vi alltså den tänkande människan, som inte bara funderar kring vad som är meningen med livet. En annan fråga som de tidigaste människorna sökte svar på var ”Hur fungerar allting?”
Daniel tänker...
Jag går för tredje gången gillt. Misslyckas jag med det här inlägget är jag beredd att kasta ämnet åt sidan för stunden och så får jag återkomma längre fram, efter att jag spenderat ett par år åt meditation inuti en ihålighet på Billingens baksida och verkligen lärt mig själv en och annan sanning om livet.
Men innan dess ska jag som sagt ännu en gång försöka bena ut ett och ett annat begrepp om den spirituella människan. Den här gången är jag fokuserad på uppgiften. Ingenting ska få komma emellan mig och mitt mål, och målet är att tillgodose er läsare en fullkomligt förträffligt inlägg som kommer att räta ut ett och annat frågetecken. Metaforiskt menat då förstås. Att bokstavligt talat räta ut frågetecken låter som någonting som kräver fysisk ansträngning, och jag är den typen av person som blir trött, rent fysiskt, av bara tanken på att anstränga mig.
Trots detta min livs-filosofi, vilken är ”varför göra något redan idag, när man sannolikt har mer tid nästa Torsdag?”, är jag väldigt aktiv och spenderar väldigt lite tid i soffan. Det beror mest på att jag verkar ha dragit nit-lotten i det genetiska lotteriet. Av alla genetiska drag jag kunde ha fått av mina föräldrar fick jag ”oförmögen att spara ut lugg efter fyllda tjugo” samt ”hårig som en bergsgorilla som varit i slagsmål med en noshörning”. Dom genetiska dragen fick jag och även om jag inte är diagnostiserad med någon hjärt-/kärl-sjukdom så vet jag att min morfar fick inte mindre än tre hjärtinfarkter när han levde och sannolikt dog när han fick sin fjärde. Min morfar hade diabetes och jag vet att det kan vara något genetiskt överförbart, varför jag insett vikten av att ta hand om mig själv.
Så jag spenderar några timmar i veckan på gym, och eftersom jag saknar körkort promenerar jag alltid. Det vill säga när jag inte ska ta mig annorstädes, då åker jag antingen buss eller åker med någon annan som tänkt åka till samma destination.
…
Nä, så värst fokuserad var jag visst inte. Ett par år på Billingens baksida skulle nog göra mig gott.
Den spirituella människan.
Jag har i tidigare inlägg konstaterat att människan är en tänkande varelse. Vi är kapabla till att formulera tankar olikt något annat däggdjur, eller annat djur överhuvudtaget. Det är väldigt sällan vi tillåter oss själva att agera på impuls. Vi är för sofistikerade för det. När vi ställs inför problem måste vi noggrant analysera situationen, beräkna olika handlingsplaner och deras konsekvenser innan vi fattar ett definitivt beslut och därefter agerar. Det är därför många dör när de ramlat över ett stup och faller, de allra snabbaste utav oss hinner precis fatta ett beslut om proper åtgärd för att klara livhanken när de träffar marken och blir köttmos.