Att människan i tidigt skede förstod vikten av solens närvaro samt hennes försök att förklara den, möjliggjorde spiritualiteten att växa fram. Spiritualitet är någonting som tar vid där naturkunskapen tar slut, skulle man kunna säga. För den tänkande människan vill ha någon form av ordning på sin omgivning och då kan man inte nöja sig med att bara gissa sig till hur saker och ting fungerar. Man måste veta. Man måste få ett rimligt svar på frågan ”Hur fungerar allting?”. Och finns det inget rimligt svar att tillgå, då måste man använda sin egen fantasi.
Och det är just människans fantasi som fört människorna dit vi är idag. Människan är en spirituell varelse för att vi har fantasi, fantasi nog att föreställa oss saker och därmed också kunna förklara saker för oss själva. Precis som jag använder min fantasi för att förklara vad spiritualitet är för någonting för er. Utan att lyckas.
Vi är spirituella människor för att vi har oerhört stor nytta av den. Hade vi inte varit spirituella varelser, hade vi sannolikt inte vetat så mycket om världen som vi vet idag. Och jag vågar påstå att utan den hade vi definitivt inte var den så högt utvecklade arten som vi är på jorden idag.
Kunskap är viktigt, men människans fantasi är minst lika viktig om inte mer.
Och det får bli slutklämmen på det hela. Jag ger upp nu, jag kan inte förklara för er vad spiritualitet är för någonting. Men jag gjorde mitt allra bästa! Det kan jag vara nöjd med, och jag hoppas att ni som läser detta ändå tycker att resan varit värd besväret!
Tack för visat intresse!
Och eftersom de allra första människorna som försökte svara på den frågan inte hade tillgång till information via ett par knapptryck på mobiltelefonen, var dom tvungna att finna svar på frågan själva. Tänk er den tanken för en stund. Ni har inga som helst förkunskaper och ni har inte heller tillgång till information för det finns ingen, hur svarar man på en fråga som ”Hur fungerar allting?” då?.
Jag är tämligen säker på att strax efter att människan utvecklat det allra första medvetandet och tänkt den första tanken, kom den allra första frustrationen, den allra första stressrelaterade huvudvärken samt den allra första ångesten. För det är en naturlig respons när människan försöker förklara någonting för sig själv som människan inte begriper. Jag menar, hur ofta har man inte känt irritation och ångest efter att ha spenderat ett par timmar åt att själv försöka föreställa sig hur stort universum är? Bara en sån sak som att det tar ljuset åtta minuter att färdas från solen till oss här på jorden, vad säger det om avståndet? Och universum är ännu större!
Samma sak måste det ha varit för de allra första människorna när de försökte svara på livets alla små och stora mysterier.
Hur lyckades dom finna svar?
Dom gjorde iakttagelser. Man var mycket medveten om den stora gula pricken som flög upp ur marken och lät sig själv lysa över den överskådliga delen av världen, bara för att sedan störta tillbaka ner i marken och allting blev mörkt. Man hade noterat detta och dragit slutsatser att ljuset den skänkte var bra, inte bara för att det var så otroligt mycket enklare att se utan för att den också gav värme.
Människan visste alltså att den stora gula pricken i det stora blåa ovanför var viktig, men hur fungerade det?
Människan hade också förstått skillnaden mellan liv och död. Därför prövade man den förklaringen på den stora gula pricken. För de allra tidigaste människorna måste det ha tett sig som att den stora gula pricken föddes ur marken, flög över det stora blåa ovanför bara för att sedan störta tillbaka ner i marken och när mörkret trätt in antog man att den stora gula pricken var död.
Och just den symboliken kan vara anledningen till varför vi började gräva ner våra döda i marken.
Jag vill naturligtvis inte skryta men jag kan i själva verket vara ett geni!
…