Spirituellt betyder själsligt och kommer ursprungligen från det latinska ordet ”spiritus” som översatt till engelska betyder ”breath” och om man översätter det till svenska blir det ”andetag/andas”. Hur kommer det sig att ”spiritus” och ”andetag” har blivit något förknippat med själen? Om man tänker att andas är en förutsättning för någonting som är levande, då är ju det någonting som inte andas följaktligen dött. Så om man ville ge någon anhörig ett besked om en död anhörig, och vill uttrycka sig lite dramatiskt, med medlidande och lite hopp, och under förutsättning att det hela skulle äga rum i England, skulle man kunna säga ”Your relative's spirit is no longer with us.”
Vad man säger egentligen är alltså ”Din släkting andas inte mer”. En mer ordagrann översättning är ”Din släktings andetag finns inte längre hos oss”.
Det handlar alltså om att andetag är ett annat uttryck för livskraft. Och livskraft det är den energi med vilken man bemöter eller utstrålar till omvärlden. Och någonting med livskraft är alltså någonting som har själ. Det är så bra jag kan försöka förklara spirituellt, och det låter rimligt. Åtminstone i mitt huvud.
Musik då? Vad har det med spirituellt att göra?
Jo det är så att musik, och jag tror väldigt många känner igen sig i detta, men när vi lyssnar på musik så känner vi genast en högre nivå av livskraft. Vi känner någonting när vi lyssnar på musik, musik är ”instant lifeforce” ut ur högtalarna. Det är som om ens egna livskraft dras med i musiken och börjar röra på sig, och det är när vår livskraft, vår själ, börjar röra på sig som vi känner att vi vill börja dansa.
Och det är just detta som gjort att musiken följt med människan genom historien. Man kan tänka att någonting man egentligen inte behöver, särskilt inte för att överleva rent praktiskt, är någonting man gör sig av med. Men musiken finns kvar. Och det tror jag är för att musiken ger oss ”instant lifeforce” alltså någon sorts rå form av energi.
Daniel tänker...
Jag började ju förklara för er vad musik är för någonting i förra numret. Inlägget i förra numret, är som ett testamente, som en upprest obelisk lämnad åt historien, som vittnar om hur viktigt det är med att noggrant tänka efter innan man skriver. Som rubriken så fint uttryckte det, hade jag för avsikt att förklara för er vad musik är för någonting. Vad som kom med i inlägget var ett, eller två, fall av hets mot folkgrupp, och ett längre utlägg om huruvida musiken var nödvändig för de allra tidigaste människorna i överlevnadssyfte, som helt saknade verklighetsförankring. Det, samt en aning lösryckt och forcerad slutsats. Kort sammanfattat, inlägget i förra numret var ett lysande skolexempel på ett tvättäkta praktfiasko.
Det är med stor revansch-lusta som jag nu åter sitter ner vid datorn och låter fingrarna dansa över tangentbordet. Jag ska göra rätt den här gången!
Vad är musik för någonting?
Jag tänkte fortsätta där jag slutade förra gången. Jag vet att jag inte argumenterade särskilt väl där för, men slutsatsen att musiken är någonting spirituellt för människan är fortfarande relevant. Relevant i den bemärkelsen att jag tänkte skriva mer om det i detta inlägg. Slutsatsen är fortfarande helt befängd i förra inlägget. Jag tänkte börja med att förklara vad ordet spirituellt betyder. Enklast är det att komma åt ordets betydelse genom att bryta ner ordet i mindre beståndsdelar.
Först har vi – ja första delen som är ”Spirit”
Spirit – Sprit i't (i't – det är västgöta-slang för ”i det”) → sprit i det → hälla i sig sprit → vara i onyktert tillstånd/avtrubbad till sinnet → flummig.
Andra delen ”-uellt”
-uellt = ändelse som indikerar någonting som ”är”. Kanske.
Och då får vi:
Spirituellt = Någonting som är någonting i stil med turbo-flum.
Johannes: Bra förklarat.
…