Leif pratade med Bo om detta. Han sa som det var. Leif hade kunder som klagade på att priset på mjölet var för högt. Han frågade Bo om han inte kunde sälja mjölet som gjorts från vetet som besprutats med medel till samma pris som förut. Som Bo var en snäll människa gick han motvilligt med på även det.
Ett år hade Bo otur. Egon som hade analyserat medlet som Bo besprutade sina grödor med för att hålla skadedjuren borta hade kommit fram till att medlet var miljöfarligt.
Leif började få in klagomål från sina kunder. Kunderna tyckte inte om att deras mjöl var besprutat med miljöfarligt medel.
Leif pratade med Bo om detta. Han sa som det var. Leif hade kunder som klagade på att medlet Bo använde för att få bort skadedjuren var miljöfarligt. Fanns det ingenting som Bo kunde göra åt saken? Bo suckade och sa att jo det fanns det. Om Bo bara köpte ett miljövänligt medel som tog bort skadedjuren så skulle han få fram tillräckligt med vete för att producera den mängd mjöl som behövs varje år och kunderna skulle inte klaga på att medlet var miljöfarligt.
Men om Bo skulle köpa medel som var miljövänligt så fick Leif köpa mjölet för två guldmynt. Detta tyckte Leif var rimligt. Han kunde sälja mjölet för tre guldmynt.
Men Leif började få in klagomål från sina kunder. Kunderna i butiken tyckte att det nya priset var för högt.
Leif pratade med Bo om detta. Han sa som det var. Leif hade kunder som klagade på att priset på mjölet var för högt. Han frågade Bo om han inte kunde sälja mjölet som gjorts från vetet som besprutats med miljövänligt medel till samma pris som förut. Som Bo var en snäll människa suckade han och sedan gick han motvilligt med på även det.
Daniel tänker igen...
En liten sagostund, en saga vore väl passande?
Det var en gång för länge sedan en bonde som hette Bo. Han hade en stor gård på vilken han odlade vete. Varje år odlade han vete som han skördade, han behöll tillräcklig mängd själv för att överleva resten sålde han till Leif.
Leif var lokal distributör av livsmedel. Han sålde livsmedel av olika slag till människor som inte kunde få fram dessa livsmedel på egen hand. Leif köpte vete av Bo för ett guldmynt, och sålde sedan vetet för två guldmynt. Leif var mycket nöjd. Men Leif började få in klagomål från sina kunder. Kunderna i butiken klagade på att vetet var en oerhörd plåga att mala ner till mjöl för egen hand.
Leif pratade med Bo om detta. Han sa som det var. Leif hade fått in kunder som klagade på att vetet inte var färdigmalet. Han frågade Bo om inte Bo kunde mala sitt vete till mjöl innan det kom till butiken. Det kunde väl Bo tänka sig att göra, men då fick Leif köpa mjölet för två guldmynt. Detta tyckte Leif var rimligt. Leif kunde sälja mjölet för tre guldmynt.
Men Leif började få in klagomål från sina kunder. Kunderna i butiken tyckte att det nya priset var för högt.
Leif pratade med Bo om detta. Han sa som det var. Leif hade fått in kunder som klagade på att priset på mjölet var för högt. Han frågade Bo om han inte kunde sälja sitt mjöl till samma pris som för vetet. Som Bo var en snäll människa tyckte han givetvis att situationen var lite jobbig, han vill ju inte göra sitt jobb gratis, men han vill inte heller ställa till med förtret för Leif som alltid köpt hans vete. Så Bo går motvilligt med på att sälja sitt mjöl till Leif för samma pris som för vetet.
Ett år hade Bo otur. Han förlorade stora delar av sin skörd efter att hans gård blivit angripen av skadedjur. Han hade därför inte lika mycket mjöl att sälja till Leif.
Leif tyckte att det var synd om Bo, och förstod att det är sånt som händer. Det är ingenting att göra åt. Leif köpte det mjöl som fanns att tillgå och sålde det i sin butik. Men Leif började snart få in kunder som började klaga. Kunderna klagade på att mjölet var slut.
Leif pratade med Bo om detta. Han sa som det var. Leif hade kunder som klagade på att mjölet var slut. Fanns det ingenting Bo kunde göra åt saken? Bo sa att jo det fanns det. Om Bo bara kunde få köpa något form av medel som tog bort skadedjuren från gården så skulle han få fram tillräckligt med vete för att producera den mängd mjöl som behövs varje år. Men om Bo skulle köpa medel som tog bort skadedjuren så fick Leif köpa mjölet för två guldmynt. Detta tyckte Leif var rimligt. Han kunde sälja mjölet för tre guldmynt.
Men Leif började få in klagomål från sina kunder. Kunderna i butiken tyckte att det nya priset var för högt.