Ett år hade Bo otur. Egon som hade analyserat det miljövänliga medlet som Bo besprutade sina grödor med för att hålla skadedjuren borta hade kommit fram till att det nog var bäst att inte bespruta grödorna alls eftersom Egon inte visste om medlet kunde ha skadlig verkan på kunderna.

 

Leif började få in klagomål från sina kunder. Kunderna tyckte inte om att deras mjöl var besprutat.

 

Leif pratade med Bo om detta. Han sa som det var. Leif hade kunder som klagade på att Bo besprutade sina grödor. Fanns det ingenting som Bo kunde göra åt saken? Bo suckade och sa att jo det fanns det. Han kunde sluta bespruta sina grödor. Men då fanns ju risken att inte kunde få fram tillräcklig mängd vete för att producera den mängd mjöl som behövs varje år. Vad han kunde göra i sådana fall var att köpa en större gård, på det sättet kunde han odla mer vete och på det sättet sannolikt få ihop tillräcklig mängd vete för att producera den mängd mjöl som behövs varje år. Men om Bo skulle köpa en större gård så fick Leif köpa mjölet för två guldmynt. Detta tyckte Leif var rimligt. Han kunde sälja mjölet för tre guldmynt.

 

Men Leif började få in klagomål från sina kunder. Kunderna i butiken tyckte att det nya priset var för högt...

 

- Daniel, den här sagan är tråkig. Den bara upprepar sig själv hela tiden.

- Det är så sagan går.

- Jag tycker synd om Bo. Kommer sagan att få ett lyckligt slut?

- Jag vet inte.

- Varför kan kunderna inte bara betala priset?

- Jag vet inte.

- Hur slutar sagan?

- Jag vet inte ska kolla...eh

 

...Bo kunde inte göra mer åt saken. Leif fick köpa billigt mjöl ifrån Afrika. Kunderna brydde sig inte om Afrika. Bo dog svinfattig. Alla andra levde lyckliga i alla sina dagar.

 

Slut.

 

- Usch vilken dålig saga Daniel.

- Ja den var ingen höjdare.