19
För att skapa någon form av trygghet vid denna tid började människorna leva i stora flockar. Människan insåg att man hade större chans att överleva om man arbetade tillsammans. Detta var nödvändigt för vår arts överlevnad eftersom det var väldigt få individer som fick leva upp till vuxen ålder. Kraven på hygien vid den här tiden var så låga att man kalla det löjeväckande om ens befintliga överhuvudtaget. Det fanns inga blöjor åt spädbarnen, det fanns inga toaletter och det fanns inget toalettpapper. Tanken på att ta ett bad var lika främmande för människorna vid denna tid som det är främmande för oss människor idag att inte ta ett bad.
Människorna var inte bara ohygieniska, utan människorna då, liksom vi gör nu, producerade annat avfall i form av sopor som bestod av oätliga köttbitar, ben, fiskrens och annat smått och gott människan konsumerade vid denna tid.
Poängen med att ta upp människans hygien, eller snarare brist därpå, och vår förrädiska omgivning är att det strök med en hel del människor vid denna tid. Och förlorar en flock människor en individ så måste den ju ersätta den förlorade individen med en annan. Och att ersätta individer det gjorde man genom reproducering. Om flocken förlorade en individ till exempel en jägare, kunde det i värsta fall betyda att det dröjde minst nio månader och sedan ytterligare 10-15 års träning innan flocken hade en ny fullvärdig jägare. Människoflockar hade inte råd att förlora individer. Man gjorde givetvis försök för att komma tillrätta med vissa brister. Nattetid införde man nattvakt på roterande schema, men i bästa fall kunde en nattvakt varna för fara när faran redan befann sig i lägret. Vad människorna behövde var någonting med goda vaktegenskaper...
18
Människan då som nu, har inga välutvecklade sinnen. Vi har inga falkögon precis, ingen välutvecklad hörsel och inte heller har vi något välutvecklat luktsinne. Om man tar det faktum att våra sinnen var tragikomiskt underutvecklade och adderar det till ett liv på savannen krypandes på alla fyra, behöver man ju inte vara detektiv för att dra slutsatsen att livet för människan på marken skulle komma att bli fullkomligt förrädisk. Föreställ dig själv krypandes på savannen i det höga gräset. Du ser inte ett piss, du hör inte mycket annat än oväsendet från fåglarna och annat små-kritter och att försöka lukta sig till faror är som att försöka hitta en ubåt utan att använda radar. Du blir varse om faran i samma ögonblick du finner dig själv stående öga mot öga med ett lejon. Är du optimist i det läget så försöker du givetvis springa ifrån lejonet, är du en realist vänder arslet du åt lejonet till så att lejonet direkt kan sätta tänderna i den finaste biten först.
För att kompensera våra underutvecklade sinnen började människan vandra omkring på bakbenen. När människan stod upprätt på savannen hade människan en någorlunda sjyst överblick av savannen och att ha en sjyst överblick över savannen underlättar verkligen om man tänker sig att i ett så tidigt skede som möjligt få syn på annalkande faror, såsom lejon.
Trots att människan lärde sig att gå på bakbenen var människan tillvaro fortfarande förrädisk. Människan hade många naturliga fiender eftersom vi var så pass lätta byten. Men det var inte bara rovdjuren som kunde ställa till förtret för människorna vid den här tiden. Hade människorna otur kunde de hamna i vägen för en skenande noshörning och skenande noshörningar är kända för att effektivt reducera mindre levande organismer till köttmos. Och människan i jämförelse med noshörningar är att betrakta som mindre levande organismer.
Men människans absolut största fiende vid denna tid var emellertid varken rovdjur eller noshörningar. Det var nätterna som krävde flest människors liv. Vi har inga falkögon, och vi har inte heller begåvats med något mörkerseende att skryta med. Och som nämnt tidigare hade vi ingen god hörsel eller gott luktsinne heller. Addera det ihop med att de flesta rovdjur är nattaktiva och man inser att människan var extremt sårbar nattetid.
