21
Vargen kom alltså i kontakt med människorna. Inte alla vargar kom i kontakt med människorna, hade alla vargar kommit i kontakt med människorna hade det inte funnits några vargar idag. Men för de vargflockar som kommit i kontakt med människorna kom att förändras i grunden. Förut hade den individ i vargflocken som varit skickligast på att fälla byten den som haft störst chans att överleva. Men det övergick gradvis till att handla om att den individ som bäst tålde stressen att vistas nära människan som blev den individ som hade störst chans att överleva. Att kunna vistas i människans närhet blev ett viktigt attribut.
Efter många hundratals år, kanske till och med tusentals års utveckling och acklimatisering med varandra började alltså människan och vargen, eller snarare hunden att leva tillsammans. Människan insåg fördelarna med att ha hundar i sin närhet. Hundarna var ovärderliga nattvakter. Och hunden tillsammans med människan bildade ett fenomenalt effektivt jaktlag. Hunden spårade bytet, människan dödade det, människan har av någon anledning i alla tider varit väldigt duktig på att döda saker, och sedan delade man på bytet. Det är inte helt otänkbart att människan även kom att utnyttja hundens vana att äta avföring. Med tanke på att det inte fanns blöjor kan det tänkas att hunden slickade en och en annan barnrumpa ren från, ja avföring.
Men människan för hunden kom att betyda trygghet. Och hunden kom att betyda trygghet för människan.
Vad betyder detta? Jo, det betyder att jag tror att jag vet svaret på frågan "Hur har hunden kommit att bli människans bästa vän?". Och jag tror att svaret är att hunden verkligen räddade människan en gång i tiden. Och kanske räddade människan hunden. Om det förhåller sig så, att vi faktiskt räddat någon art från eventuell undergång, så vore det undantaget från regeln. Det borde i så fall vara något nästan omänskligt vackert.
// Daniel
20
Hunden härstammar från vargen - åtminstone om man får tro viss forskning. Och med syfte för det här reportaget så väljer jag att tro på det. Vargen är en besynnerlig varelse då de lever ensamma och i flock. Vi har ju både "ensamvarg" och "vargpack", kanske mest igenkänt som "wolfpack" som tyskarna introducerade för omvärlden på 1940-talet, men det är förståss något helt annat.
Vargen insåg också fördelarna med att arbeta i flock. En ensam varg, och om man betänker uttrycket "hungrig som en varg" kan man ju tänka sig att jakten inte alltid föll ut särskilt väl. Desto enklare att fälla ett byte om man arbetade i flock. Men detta tarvade mycket möda för vargarna, som hela tiden måste röra sig efter hur deras tänkta byten rörde sig. Och det var ingalunda säkert att de lyckades fälla ett byte när de väl jagade. Vargen hade inte nödvändigtvis bra syn, men kompenserade detta med god hörsel och ett extraordinärt välutvecklat luktsinne. De kunde lätt spåra byten, och lika enkelt kunde de i god tid upptäcka faror. Men som sagt, vargarna gick ofta hungriga.
Tack och lov, för vargarnas del, började de spåra upp och hitta mat-depåer liggande lite varstans i naturen. Dessa matdepåer var fyllda med köttbitar, ben, fiskrens och annat smått och gott. I närheten av dessa matdepåer fanns dessutom rikligt med näringsrik avföring att förtära. Vem eller vilka var det som lämnat dessa festmåltider åt dom? Vargarna började följa efter dessa mat-depåer och snart kom de i kontakt med människorna.
